Hunden med känsla för fisk
Att det finns mycket inne i skallen på en ridgeback, det har jag vetat. Men att det skulle finnas ett stort intresse för fisk? Det var helt otippat! Att det ens fanns tankar på fisk i generna på en afrikansk savannhund var jag inte ens i närheten av att föreställa mig. Eller kan det kanske vara en förklädd känsla för lejonjakt? Alltså, i brist på lejon får man ta det näst bästa; fisk!
Förra året, i maj, for jag tillsammans med min hund Kiutu på en fiskehelg. Kiutu är en stor och stilig Rhodesian Ridgeback på 3 år. Tillsammans med mina kusiner, deras familjer och en pyrenneisk mastiff hade vi hyrt en stuga långt ute i skogen. Stugan låg vackert belägen vid en sjö och i denna sjö fanns det gott om fisk. Ett av syftena med helgen var förutom att umgås med varandra och ha det bra, att försöka lura upp några fiskar.
Vid ett tidigare tillfälle hade jag haft med mig Leini (Kiutus mamma) på en fjälltur och hade då även med mig fiskespöet. Förhoppningen var att få äta färsk fisk. Leini såg inte alls någon poäng med att fiska och tyckte det var urtråkigt. Hon ville bara krypa in i tältet igen för att ligga och gosa, vilket är en av hennes favoritsysselsättningar. Kiutus´ far ogillade vatten med en passion och det säkraste sättet för mig att ta mig torrskodd över en myr, var att följa efter honom. Var det något jag var säker på, så var det att Kivu valde alltid den väg som var allra minst blöt. Att deras son skulle vara en sådan naturbegåvning med att fiska, kom som en total överraskning.
Åter till stugan vid fiskesjön: Kiutu och jag gick ner till sjön med de övriga i fiskegänget och redan vid första kastet med spöet visade Kiutu att intresset för fiske var stort. Hans blick följde intresserat draget då det flög iväg genom luften för att landa ett antal meter bort. Han var på väg ut efter det, redan innan det hade plaskat ner i vattnet. Hade jag sagt ”hämta” hade han säkert gett sig iväg efter det. Nu fick jag istället dämpa hans iver, då det var fisk jag ville ha på kroken och inte hund. Det fick räcka för honom med att strosa omkring i vattnet nära strandkanten och söka fisk. Vilket var vad han gjorde. Lika intressant att ett drag plaskade ner någonstans, var det då en fisk vakade. Det var klara och tydliga markeringar från Kiutus sida; där har vi minsann något intressant, tyckes han säga och spanade bort mot ringarna på vattnet.
Medans vi fiskade vandrade Kiutu mellan oss fyra fiskare och tittade mycket intresserat på, då man kastade, vevade in, kastade, vevade in, osv, osv. Det stora intresset bestod hela tiden och han tröttnade inte på att vi gjorde samma sak, om och om igen. Ibland gav han sig ut i vattnet en liten bit, för att se om han kanske kunde hämta fisk själv på något vis. Han vände då han inte kände botten under tassarna. Där gick en gräns. Hur fisketokig som helst kan man ju inte vara om man är ridgeback? Men, hur han kunde veta att kastandet av små metallbitar långt ut i vattnet skulle kunna resultera i en fisk på kroken, har jag ingen aning om. Det här var hans allra första fisketur. Men vad vet jag, han kanske smygtittar på Jakt och Fiske på TV?
Det dröjde ett litet tag innan någon av oss fick den första öringen. Kiutu tyckte det var toppen att få se en livs levande fisk som sprattlade och fiskelyckan var stor! Om fiskeintresset var stort från början, blev det ännu mera nu. Det blev några fiskar till där de övriga fick flera fiskar var och jag lyckades med att få en.
Under tiden som vi stod och fiskade på var sitt håll, hade vi börjat lägga märke till ett mönster, med vem det var som var nästa person att få napp. Kiutu hade vandrat emelllan oss under dagen och intresserat tittat på allas våra fisketekniker. Vi började lite skämtsamt skoja om att den han gick och satte sig bredvid, var nästa person att få fisk. Banne mig alltså om det inte stämde! På något outgrundligt vis tycktes han ha en känsla för vem det var som skulle få nästa fisk. Den person vid vars sida han satt, var nästa person att få napp. Och det slog inte fel.
Vid ett tillfälle la sig Kiutu långt från oss fiskare. Han la sig mitt på backen långt från stranden och pekade med hela sin kropp upp mot stugan. Vi skojade och sa att nu är det nog slutfiskat för ikväll. Det var en klar och tydlig markering från Kiutus sida att nu lönar det sig inte längre att försöka lura någon fisk. Vi resonerade lite och kom fram till att inte kan väl en afrikansk lejonhund ha känsla för fisk? Men ta mig tusan alltså – det var så! Det blev ingen mer fisk, trots idoga försök. Kiutu låg fortfarande enträget kvar där han låg och var inte det minsta intresserad av att hålla någon av oss sällskap. Efter en hel del kast, fattade vi till sist vinken, packade ihop fiskeprylarna och gav oss upp till stugan, ledda av Kiutu.
Nästa dag kom Kiutu och jag ner lite senare än de andra till sjön. Det första han gjorde då vi kom ner, var att intresserat nosa i strandkanten och väldigt noggrant verkade han följa ett händelseförlopp som slutade i sjön. En av killarna berättade att innan vi kom ner, hade han fått upp en fisk på landbacken som lossnade från draget, sprattlade omkring på landbacken tills den till slut var tillbaks i sjön. Det var det spåret Kiutu följde och det var första gången jag sett en hund spåra fisk!
Även vid ett annat tillfälle lossnade en fisk från draget, trillade på landbacken och sprattlade förtvivlat runt tills den till slut hamnade i sitt rätta element. Kiutu hade intresserat stått och tittat på och varit hack i häl på fisken, men alldeles precis utom räckhåll. Då fisken försvann ner i vattnet följde Kiutu efter och stod länge i vattnet och letade där fisken hade försvunnit. Attans också, tycktes han säga!
Att ha hund är otroligt roligt och givande och det är alldeles fantastiskt underbart att upptäcka nya, otippade sidor hos sina hundar. I vårt fall här, har jag upptäckt att min hund har känsla för fisk. Vilket får mig att fundera på några saker, - hur kan jag vidareutveckla den fiskeförmågan och vad mer för oupptäckta sidor har den här killen? Vad mer för äventyr kan vi hitta på tillsammans?
För ett litet tag framöver håller vi oss till fiske och kanske tillsammans utvecklar att apportera fisk och att han även får visa mig var det nappar bäst! På sikt kanske jag kan hyra ut hans tjänster som fiskeguide? Det skulle väl sitta bra att få anlita en afrikansk fiskehund!
Berättelsen av skriven av Linda Calamnius