|
...ingen i hela världen
Vart ska man början när man ska beskriva sin bästa vän och tomheten som blir när man varit tvungen att ta ett beslut, det svåraste beslut hittills i mitt liv. Under 11½ år levde vi tillsammans, jag hann gå ut skolan, skaffa jobb, gifta mig skaffa barn, skaffa fler djur, alla de stora stegen i mitt liv tog jag tillsammans med henne, så det är verkligen en nära vän som fattas mig idag, samtidigt minns jag ju att hon blev sjuk och att jag inte ville att hon skulle ligga hemma och självdö, det känndes inte värdigt på något vis (för mig)vi bestämde oss ganska snabbt, känns det som, trots att jag gått i ett år och mentalt förberett mig på att det snart är dax. Jag och husse tog oss en tur med henne innan och den stunden innan vi gick in till vet. var hon piggare än på flera veckor, det skar i en och man började fundera igen, gör vi rätt, men så här i efterhand så kanske hon bara ville visa att hon var redo. hon somnade i husses famn och vi löft upp henne på bordet, jag höll om hennes mjuka huvud och hon andades tungt, under första sprutan drog hon en djup suck sen blev det tyst, och bara en liten stund efter det så fans det bara en kropp kvar, jag kände det så tydligt att min Tekla inte längre var där. Det absolut svåraste var att lämna hennes kropp, jag ville bara ta henne i min famn och springa långt långt bort med henne, det gjorde så ont att lämna henne.
Fantastiskt är att min man några dagar innan vi skulle åka med henne säger att, jag skulle vilja ha någon fin bild på henne i vardagsrummet som jag kan titta på och minnas henne, javisst säger ja klart att vi ska, strax efter får jag besked från activedog att Tekla är en av de lyckliga vinnarna till en extra box. På vår vardagsrumsvägg hänger nu en jättefin postertavla med vår Tekla från extrafilm. och varje kväll tänder vi ett ljus och minns vår vän.
Ville bara dela med mig
En strimma sol kan väcka upp mer, än tusen nätter förmår kväva.
|